Året var 1930. På Lidingö fanns på den tiden Samarbetskommittén för frivillig hjälpverksamhet på Lidingö, till vilken ett antal ideella och välgörande organisationer var anslutna. I början av 1900-talet var samhällets sociala skyddsnät inte lika väl utbyggt som det sedan successivt blev efter andra världskriget. Inom samarbetskommittén diskuterade man det året bildandet av en blomsterfond. I anteckningar från ett möte med samarbetskommittén den 2 november kan man läsa: ”Då arbetsutskottet fått i uppdrag att utarbeta förslag för bildande av en blomsterfond hade sekreteraren utarbetat en PM som upplästes och godkändes. – Beslöts bilda Lidingö stads Blomsterfond.”
Bakgrunden går ännu längre tillbaka. Redan 1923 hade man diskuterat frågan om inte de pengar som kastades ut till blommor och kransar vid begravningar kunde användas som hjälp till behövande. Behovet av bostäder för åldringar blev allt större. Obemedlade fick plats på kommunens ålderdomshem, de mer förmögna hade möjligheter att själva skaffa bostäder men mellanskiktet, de mindre bemedlade, kom i kläm.
Beslutet 1930 ledde till ett offentligt upprop i slutet av 1931, undertecknat av alla personer av betydelse i dåtiden offentliga liv i Lidingö: Stadsfullmäktiges ordförande A. Fr. Markman, drätselkammarens vice ordförande Gustav Nilsson, kommunalborgmästaren Erik Norman, fattigvårdsstyrelsens ordförande S. Schotte, samarbetskommitténs ordförande prosten Karl Hedmark, läroverkets rektor G. Mosesson, AGA:s grundare Gustaf Dalén och många andra. I uppropet kan man läsa
”Syftet med denna fond är att varaktigt hedra de dödas minne. Till denna fond skulle korporationer och institutioner samt enskilda personer som önska hedra en avlidens minne i stället för eller jämsides med blommor äga att insända ett penningbelopp, varefter fonden, när den nått erforderlig storlek, är avsedd att användas för att bereda bostäder åt mindre bemedlade åldringar med hemortsrätt i Lidingö”
Fonden var bildad i samarbetskommitténs regi. Nu började man samla in pengar.
Och åren gick… Och så kom andra världskriget 1939. . Under kriget byggdes knappas något annat än sådant som hade betydelse för försvaret. Men insamlingen till Blomsterfonden fortsatte. 1942 ville man ge fonden fastare form och självständighet genom att bilda Föreningen Lidingö Blomsterfond. Stadgarna för föreningen godkändes av Lidingö stad 1942. Staden hade representanter s styrelsen. Tomtdiskussioner fördes med staden, för målet, att bygga pensionärsbostäder stod fast.
Och åren gick… Freden kom 1945. Tomtdiskussionerna tog fart och efter olika turer donerade staden en tomt vid Dannemannsvägen. Och gav också ett anslag om 5000 kr per år i tre år. Ritningar utarbetade. 1953 gavs bygglov. Ritningar utarbetades av Lidingöarkitekten Arvid Klosterborg med hjälp av medarbetaren och lidingöbon Sven-Axel Birgestad. 1954 var husen vid Dannemannsvägen färdiga och inflyttning kunde ske. Då hade det alltså gått nära 30 år sedan de första diskussionerna 1923.
Och åren gick… Nöjda hyresgäster kom och gick. Trivseln var alltid god. Förvaltningen sköttes under de första femton åren av föreningens styrelse – ideell och ickearvoderad – med hjälp av en vice värd, nämligen Gustaf Nilsson, f.d. ledande kommunalpolitiker som nu bodde på Blomstergården och en portvakt. Kyrkoherden i Lidingö var regelmässigt ordförande fram till 1970, då istället en kommunalpolitiker, Carl-Anders Ifvarsson valdes. Han kom sedan att omväljas i 38 år fram till 2009, då Föreningen upplöstes. Förvaltningen på detta sätt blev dock mer och mer betungande. I slutet av 1960-talet väcktes tanken att fastigheten skulle överlåtas till den allmännyttiga bostadsstiftelsen Lidingöhem. Så skedde inte, utan man beslöt istället att teckna ”ett hängavtal” 1970 med AB Befa som förvaltade Lidingöhems bostadsbestånd. Därefter har man i alla år haft hjälp av olika professionella fastighetsförvaltare.
Och åren gick… I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet gjorde flera försök att bebygga den angränsade fastigheten Gammelmoran nr 2, som Blomsterfonden fått av kommunen 1960. Det visade sig dock att byggande av ett så pass litet objekt som det kunde bli fråga om blev så dyrt att det inte kunde godkännas för statliga lån. Och då skulle hyrorna bli så dyra att de inte ansågs förenliga med föreningens ändamål.
Och åren gick… Under 2007 fann styrelsen att arbetet återigen börjat bli alltför betungande för en ideellt arbetande styrelse. Stora renoveringsarbeten förestod. Det var också svårt att engagera nya styrelseledamöter. Man konstaterade att när Föreningen bildades var situationen när det gällde äldreboende en helt annan. Numera tillgodoses de behoven på ett helt annat sätt främst genom kommunens försorg. Pensionerna har förbättrats. Föreningen hade mer och mer kommit att bli en ”vanlig” hyresvärd. I det läget hade det mycket behjärtansvärda ändamål som föreningen en gång hade uttunnats alltmera och kunde bättre tillgodoses på annat sätt.
Mot den bakgrunden kom Föreningen fram till att fastigheterna borde säljas till en seriös aktör på fastighetsområdet, nämligen AB Lidingöhem. Så skedde den 29 december 2007. Föreningen erhöll 27 mkr i köpeskilling. Sedan reavinstskatten betalts återstod 20 mkr som omgående överfördes till en särskild stiftelse med ändamål att lämna bidrag till behövande med anknytning till Lidingö och till vård och fostran för barn och ungdom med anknytning till Lidingö. På så sätt fullföljs nu tankarna från uppropet 1931.